Fackföreningarna och ekonomin

Jag har fått tillåtelse av Henrik Unné att publicera hans insändare på min blog. Vi tackar och bockar.

Nedan följer en kort redogörelse för hur underbart snälla fackföreningsförelsena är, och hur de har förbättrat lönerna för sina medlemmar sen sextiotalet. Jag har gjort några små typografiska ändringar, men texten är som orginalet. Håll till godo.

"Otacksamhet

Jag är metallarbetare och skubbare. Varför ska jag vara tacksam mot facket? Facket sänker min reallön.

Till att borja med sänks min reallön av arbetslösheten som fackföreningarna skapar när de driver upp de nominella lönerna (dvs lönerna räknat i kronor och ören). När de nominella lönerna blir för höga blir det olönsamt för arbetsköparna att anställa alla som vill ha jobb. Då skapas en armé av arbetslösa.

Idag är den totala arbetslösheten i Sverige ca 20 %. Dessa arbetslösa producerar inget. De lever istället på arbetslöshetsersättning och andra transfereringar som finansieras av skatterna som jag och de övriga arbetande betalar. Armén av arbetslösa utgör en ryggsäck som jag och alla de andra arbetande får släpa på dag ut och dag in.

Hur mycket av min lön går till att försörja de arbetslösa? Nästan 20 %. Det går ju en arbetslös på fyra arbetande när 20 % av 'arbetskraften' inte jobbar. Så fem får dela på det fyra producerar. Så var och en får bara konsumera i genomsnitt fyra femtedelar så mycket som de annars hade fått göra - om det inte hade varit för arbetslösheten.

Enkel matematik visar således att en arbetslöshet på 20 % sänker reallönerna med nästan 20 % (att det bara blir nästan 20 % beror dels på att det ändå hade
blivit en frivillig 'friktionsarbetslöshet' på några procent om lönerna hade marknadsanpassats, och dels på att de arbetslösa inte får ut bidrag på riktigt hela 100 % av den lön de hade tjänat om de hade jobbat).

Nästan 20 % av lönen motsvarar ca två månader av årslönen. Jag går alltså miste om två månadslöner varje år pga att fackföreningarna skapar massarbetslöshet. Det är nästan
ca 40.000 kronor om året i reallön som fackföreningarna berövar mig av.

Och inte nog med det. Dessutom förlorar jag på att fackföreningarna emellanåt lyckas med sina försök att öka lönerna på vinsternas bekostnad. Företagsvinsterna finansierar ju huvuddelen av investeringarna som ökar arbetets produktivitet. Som i sin tur höjer reallönerna. Ju högre vinster, desto större investeringar, och desto högre reallönetillväxt. År ut och år in går jag och övriga svenskar miste om en del tillväxt av reallönen därför att fackföreningarna har tryckt ner företagsvinsterna.

Hur mycken tillväxt och reallöner vi har gått miste om sedan fackföreningarna blev starka nog för att kunna minska vinsterna kan jag inte veta. Men jag kan uppskatta vilka sorts summor det rör sig om.

Anta att fackföreningarna bara har minskat tillväxten med till synes futtiga 1 % av BNP per år sedan slutet av Andra världskriget för 60 år sedan. Det är ett ytterst försiktigt antagande, antagligen rejält i underkant. Men med ränta på ränta effekten skulle det innebära att den totala produktionen i Sverige idag, är hela 45 % mindre än den annars hade varit. Vilket slår på reallönerna.

En grov uppskattning är därför att min reallön idag skulle ha varit ungefär dubbelt så stor om inte fackföreningarna hade minskat företagsvinsterna under en lång följd av år. Det rör sig om i runda slängar 250.000 kronor om året i reallön som jag går miste om idag.

Sedan får man också tänka på att fackföreningarna har påverkat politiken. De är ju den ena grenen av arbetarrörelsen. Att dagens Sverige är en välfärdsstat beror till en inte ringa grad på facket.

Välfärdspolitiken innebär att en stor del av ekonomin är socialistisk. T ex sjukvården, skolväsendet, äldreomsorgen, barnomsorgen, infrastrukturen, osv. All erfarenhet visar att socialistiska verksamheter är mindre effektiva än privata dito. Dvs de kostar mera i förhållande till vad de producerar än de hade gjort om de hade varit privata. Den offentliga sektorn utgör ca 40 % av Sveriges BNP numera. Anta att den är en fjärdedel mindre effektiv än en privat verksamhet. Då är den ca 10 procentenheter av BNP för dyr.

Så fackföreningarna har sänkt min levnadsstandard genom att göra mig beroende av onödigt dyra offentliga sjukhus, skolor, ålderdomshem, barndaghem, osv. Exakt hur mycket kan jag inte veta. Men om den offentliga sektorn slösar bort 10 % av BNP varje år rör det sig om minst en månadslön. Så det måste vara flera tiotusentals kronor om året i reallön som fackets politiska verksamhet kostar mig varje år.

Sedan har dessutom fackföreningarna skadat ekonomin med sin 'solidariska' lönepolitik. Den lönepolitiken missgynnar de duktigaste lönearbetarna. Vilket rimligen måste betyda att dessa individer producerar mindre än de annars hade gjort. Och det förlorar alla på, inklusive mig. Det är en sannolik bedömning att jag förlorar åtminstone några veckolöner varje år för att facket har minskat produktionen genom att missgynna de mest produktiva lönearbetarna.

Så fackföreningarna har sänkt min reallön på många sätt. Genom att skapa arbetslöshet. Genom att minska företagsvinsterna. Genom att kämpa för välfärdspolitiken. Genom att jämna ut lönerna.

Min reallön skulle vara mer än dubbelt så hög idag, dvs flera hundratusen kronor om året högre, om det inte hade varit för fackföreningarna. Så jag är minnsann inte tacksam mot facket.

Henrik Unné
skubbare i Skarpnäck"