Första maj 2007

Efter förra årets succé var det ganska givet att vi liberaler skulle demonstrera även i år.

Den här gången var vi lite mer kända, och betydligt fler. I Göteborg var vi runt tio personer, och i Stockholm – där Liberala partiet stod för arrangemang – slöt något färre upp.

---

För oss började upplevelsen redan i fredags då Andreas, partiordföranden, fick ett telefonsamtal från polisen.

Poliserna ville få kontakt med någon som var ansvarig för demonstrationen i Stockholmsområdet. Både min och Andreas första reaktion var mer eller mindre "Vad fan har Sajber gjort nu!?" Men det visade sig att det inte var fullt så farligt: Det var bara ett gäng syndikalister på socialism.nu som skrivit något som kan tolkas som ett mordhot.

Efter en lunch-date med polisen, med obligatorisk säkerhetsföreläsning, var Stockholmsfalangen åter redo för politisk aktivism, om än med viss förändring av planerna, eftersom polisen tyckte det var dumt av oss att begå självmord.

---

Uppställning vid Kungsportsplatsen

Årets ärorika dag började på tok för tidigt med en bilresa från Linköping till Göteborg, givetvis försenade eftersom en viss rödhårig ungliberal tycker om att sova när det är natt. Väl på plats var det dags att försöka samla alla på samma plats, och samma tid. Lättare sagt än gjort när det handlar om ärkeindividualister, somliga mer bakfulla än andra.

Efter många om och men lyckades vi faktiskt ta oss till Kungsportsplatsen nära nog på utsatt tid, där Staffan – Göteborgs liberala lokalförenings överhuvud – och Jimmie redan var uppställda hållande ett plakat med texten "Avskaffa skatteslaveriet"

Undertecknad försöker se ut som om han inte hatar att bli fotad

Dagen till ära hade vi gjort en ny banderoll med den klassiska "Du skall icke stjäla, staten hatar konkurrens" och Liberala partiets logga under. Medan Calle, en av veteranerna från förra året, var och hängde upp den på en balkong mitt i smeten på Vasagatan, slöt de andra deltagarna upp med oss vid Kungsportsplatsen. Vi fick även sällskap av ett par MUF-medlemmar som sympatiserade med vårt budskap.

Förmiddagen gick ganska lugnt till, vi fick förklara för ett par gäng poliser att vi inte var våldsamma, och sedan spenderade vi några timmar på att diskutera liberalism med Göteborgare som njöt av det underbara vädret. Vi som är partimedlemmar passade dessutom på att dela ut en broschyr med information om vilka vi är och vad vi står för.

Inte alla uppskattar frihetliga åsikter, vilket bland att märktes av att en kommunist kom förbigåendes och skrek att vi skulle "Skaffa er en egen dag, era jävla samhällsförstörare!". Vänsterns värme och tolerans är visst inte påslagen alla dagar, och alternativa åsikter är så farliga att hela samhället rasar samman om någon tillåts visa dem.

Efter några timmars diskussioner – med bland andra en socialistisk äldreomsorgsarbetare som ansåg att vi var verklighetsfrånvända idioter, två ungdomar från Diakonia som verkade anse att vi hade fullkomligt rätt i det mesta vi sa, och en äldre herre som flydde från kommunismens Tjeckoslovakien och ville få oss att klä på svenska tjejer och införa cabareter i Göteborg för att förbättra kulturlivet lite – och ett uppmuntrande möte med Nima Sanandaji från Captus, bestämde vi oss för att vi borde förnya oss lite.

En del av oss gick för att leta rätt på vänsterpartiets tåg, medan andra tog det lite fegare alternativet att gå och äta lunch istället. Våra hjältar splittrades härmed i två grupper som inte skulle komma att återförenas igen innan det var för sent.

---

Årets nya banderoll

När vi ätit klart bestämde vi oss för att gå och titta på banderollen på balkongen, eftersom ingen av oss i den gruppen var med när den hängdes upp. Lägligt nog var även sossarnas tåg på väg mot platsen.

Från lägenhetsägaren fick vi reda på att syndikalisterna hade kastat ägg mot lägenheten. Kanske inte helt oväntat av personer som bara hyser förakt för äganderätten, men vem har egentligen med sig ägg på en demonstration?

Favorit i repris

Bara några minuter efter vår ankomst hördes ljuden av blåsorkestrar, så vi sprang ner till gatan för att beskåda spektaklet, givetvis med flaggor och plakat framplockade. Själv passade jag på att vila fötterna lite och satte mig mot husväggen. Kanske hundra meter längre upp på gatan stod Calle och Daniel med förra årets pärla, där de möttes av både sura miner och glada tillrop.

Tåget visade inte upp något speciellt revolutionerande i form av slagord eller plakat. Däremot visade deltagarna prov på sin totala okunskap om vad liberalism är, när de ironiskt nog skrek att vi inte borde demonstrera nu när vårt folk har regeringsmakten.

Större delen av tåget nöjde sig med glåpord riktade direkt mot oss, och mer generella slagord i stil med "Stoppa borgarna i papperskorgarna", som vi helhjärtat höll med om. När de ropade "Ropen skalla, högre skatt åt alla!" däremot så började man undra vad det var för tokar som gick där. Det var som om de skrek "Snälla, kom och förtryck oss lite mer!" eller kanske "Vi kan inte ta hand om oss själva, tänk åt oss så vi slipper!".

Småbråkiga sossar

Det var först när tåget passerat som ett par yngre sossar kom och började knuffa på dem av oss som stod närmast vägen i hopp om att vi skulle bli våldsamma så att polisen skulle göra något mot oss. Av någon anledning gav de sig först och främst på de kortare av oss, och gled undan när Martin – som inte direkt är småväxt – ställde sig emellan.

Jag själv satt fortfarande vid väggen, och försökte få fart på Martins kamera för att ta lite kort, men hann inte komma underfund med hur den funkar ordentligt innan polisen kom och motade bort de angripande, så det blev mest bilder på ryggar.

Ungefär samtidigt förklarade polisen för Daniel och Calle, längre upp på gatan, att deras banderoll var ett gränsfall till att vara "störande", men att de i all sin storsinthet hade bestämt sig för att inte ingripa.

---

Götaplatsen traditionsenligt smyckad med Rörelsens symboler

Vi begav oss därefter upp mot Götaplatsen där vänstersympatisörerna traditionsenligt samlats för att lyssna på Den Store Ledaren. På vägen dit separerades vi än en gång från Daniel och Calle, som hade vår enda videokamera.

I ett försök att hinna ikapp dem skyndade sig Jimmie, Martin och Eddie uppför Avenyn, med flaggorna utrullade, medan jag själv och Andreas hamnade på efterkälken. När jag stressade upp mot muséet såg jag två poliser hoppa ur en piketbuss och börja följa efter de andra. Jag halvsprang ikapp poliserna och gick bakom dem för att höra vad de sa på polisradion.

Innan poliserna kommit fram till mina vänner hade dessa rullat ihop flaggorna, för att undvika onödigt bråk. Detta struntade dock poliserna i som bryskt förklarade att "Ni har ställt till med tillräckligt med problem", eskorterade oss nedför Avenyn till biografen Royal och beordrade oss att inte närma oss Götaplatsen igen.

På vägen dit ifrågasatte Jimmie polisens agerande och frågade om vi inte hade yttrandefrihet i det här landet. Svaret? "Ifrågasätt inte om jag kan reglementet, gör inte det!" Betryggande...

Väl framme vid biografen hade vi en poliseskort på sju man. Själva var vi sex personer, varav ingen visat minsta tecken på aggression.

Vi diskuterade en längre stund med poliserna, som inte kunde säga att vi hade gjort något olagligt men gång på gång påpekade att de inte skulle skriva någon anmälan mot oss. Det var som om de ville säga att de när som helst kunde sätta dit oss, men helt godtyckligt avstod så länge vi skötte oss. Maktuppvisning, någon?

Poliserna, som var förvånansvärt trevliga nu när de hade oss omringade och överbemannade, hade väldigt intressanta åsikter, som t ex "Det är klart att ni har rätt att säga er åsikt, men ni måste ju skaffa tillstånd först."

Sist jag kollade var rättigheter något man hade utan att be om tillstånd. Om man måste be om tillstånd så är det antingen en tillåtelse eller ett privilegium, något som knappast är förenligt med yttrandefriheten i en demokratisk stat.

Som ursäkt för att vi blev bortmanade sa de att vi störde sossarna. Liksom förra året var vi dock varken högljudda eller aktivt provocerande. Den här gången hade vi inte ens ett budskap att visa upp när vi stod vid Götaplatsen. Sossarna måste vara oerhört lättretade ifall blotta åsynen av oss räcker för att de ska störas och inte kunna koncentrera sig på sin egen marsch.

För att citera yngligen som angrep oss nedanför balkongen: "Det är jävligt provocerande av dom att göra såhär på våran dag!" För vänstern räcker det med oliktänkande för att rättfärdiga våld. Den svenska yttrandefriheten är inte starkare idag än den var för ett år sedan, åtminstone inte i Göteborg.